Kalastankar

Idag började morgonen hyfsat lugnt trots att det är fruktansvärt jobbigt att stiga ur sängen denna mörka årstid. Efter en stund var jag klar och stod ute framför bilen. Hade jag i mitt stilla sinne trott att detta var dagen som jag i lugn och ro skulle köra till mitt arbete så var det ett misstag.. Det låg ett lager av snö blandat med hagel på rutorna - gårdagskvällens skörd skulle jag tro - som nu frusit fast. Alltså, det var bara att bita ihop och ta itu med det jobb det innebär att skrapa vindrutor. Snart var jag i alla fall på väg och det verkade lugnt på vägen trots allt, det vill säga tills jag kommit halvvägs. Då började det att snöa, jag kunde riktigt känna att hur halt det var på vägen så trafiken rullade på i snigelfart. Sådana dagar är detta helt på sin plats, man ska absolut inte äventyra sin egen eller någon annans hälsa. När jag började närma mig orten där jag arbetar beslutade jag mig för att ta en annan väg som jag trodde kunde bli en genväg då trafiken nästintill stod stilla på min vanliga sträcka. Detta var ännu en missberäkning för här visade det sig att det låg en bil i diket samt en bärgningsbil som blockerade min sida av vägen, för att kunna dra upp bilen ur diket. Bilägaren stod bredvid och såg, tack och lov helskinnad ut. Det visade sig också att denna väg så´klart var betydligt mer slaskig och hal än vägen jag lämnat bakom mig, alltså blev genvägen en senväg. Hur som helst kom jag helskinnad till mitt arbete och det kan jag ju vara glad över med tanke på att det inträffat runt 80 olyckor i trafiken denna dag - detta bara i Skåne. Tillsammans med den lilla skara barn som kommit och min andra gulliga kollega åt jag en mysig ägg- och varm choklad-frukost. Lite mörkt utomhus, tända ljus på bordet och lugnet lägger sig över barnaskaran, då är mitt arbete som bäst:). Idag planerade vi lite julförberedelser som ska göras med barnen på min avdelning och det ska bli både roligt och spännande. Det enda smolk i bägaren är att min gravida kollega endast kommer att jobba ett par veckor till innan hon går på ledighet och i dagsläget vet vi inte vem som kommer istället för henne:(. Dagen förflöt lugnt med några orosmoln när jag tittade ut genom fönstret då och då. Emellanåt var det rena snöstormen ute och tanken på att köra mina dryga tre mil hem gav mig lite oroskänla i magen. När det blev dags för mig att önska trevlig helg och bege mig hemåt blev jag först "tvungen" att köra inom köpcentrat. Dels hade sonen inte någon ordentlig vinterjacka då fjolårets slutade halvvägs uppåt armarna och dels skulle vi på kalas till makens systerson på kvällen så en paket behövdes också.. Superglad blev jag när jag gick in på JC, hittade en jacka vi tittat på förut men tyckt var något för dyr men som till min plånboks stora glädje nu såldes till halva priset. Dessutom fanns det en enda kvar i rätt storlek och jag som aldrig brukar ha sådan tur tvekar inte utan slår till efter ett snabbt samtal hem till maken - jippi!!
Sedan blev det dags att se till så en present till barnens kusin blev fixad. Han ska fylla 16 och vad sjutton köper man till en kille i denna åldern som dessutom inte vet vad han vill ha. In på Kicks och luktade på olika killparfymer tills det snurrade runt i huvudet på mig, illamåendet var inte långt borta när jag väl bestämt mig för vilken som luktade bäst. Därefter pinnade jag snabbt ut till bilen och sedan var det raka vägen hem - trodde jag i alla fall.. När jag närmade mig hemmet började det bli allt mer obekvämt att befinna mig ute i trafiken. Det var halt, mörkt och började snöa. Trafiken slog ner på takten och anpassade sig till vädret. När jag sedan skulle svänga för att köra sista sträckan hem så gled bilen bara förbi avtagsvägen jag skulle in på, det var en ganska obehaglig känsla. Istället var det bara "krypa" till nästa avtagsväg och sedan ligga i ca 30km resten av färden hem. Väl hemma försökte jag få mannen att förstå att det bästa var att inte alls ge sig ut på vägarna igen, att vi kunde gratulera barnens kusin en annan dag - men icke!! Vi har en jättesnäll kille som brukar fixa vår bil och han var så schysst att han bytte bil med oss ikväll så vi fick plats alla i samma då stora dotterns kille också skulle med. Jag vägrade köra mer idag så det blev mannen som fick ta plats bakom ratten till hans förtret. Nu kunde han ju inte ta vin till maten eller konjak till kaffet, men så fick det bli denna kväll. Han visade inte med minsta min att han var besviken och det får han ha en eloge för. Kalaset var som vanligt trevligt ur det perspektiv att vi fick träffa övriga gäster som vi kunde ha lite socialt utbyte med, men fredagar är inte en dag jag vill sitta på kalas för då är jag så trött att jag bara vill ha en lugn kväll med familjen. Vi kom i alla fall både fram och tillbaks helt oskadda, men jag råder alla till att ta det lugnt i trafiken. På med idol hemma lagom för att se Anna åka ut. Vilken nervpress för henne och Johan som dessutom är de yngsta deltagarna. Nu hade jag ju hoppats att Johan skulle åka ikväll. Visst, han är jättegullig och charmig men tyvärr den av kvarvarande deltagare som som sjunger sämst. Han kan givetvis inte hjälpa att han kommit i målbrottet, men vi kan ju inte rösta på honom för att vi tycker synd om honom heller. Detta är en tävling i att kunna sjunga och det är inte rätt mot övriga deltagare om han hänger kvar nästa vecka också. Vem ska då åka hem(?) - Kevin som klarar av vad du än ger honom för genre, Robin som är en duktig sångare eller Alice som går från klarhet till klarhet??
Johan är charmig men rösten låter lika knarrig från den ena veckan till nästa och nästa och... Då ska man inte vinna en tävling som handlar om att kunna sjunga bäst. Vi har sett "Fredag hela veckan" som vi skrattar gott till. Rå men hjärtlig humor, det är vad jag behöver en vanlig fredagkväll. Nu har mina två yngsta somnat gott i sina sängar och jag hoppas att största dottern och hennes pojkvän snart också ska somna. Sant är i alla fall att jag är supertrött nu och tänker därför göra mig redo för sängen. Imorgon är en ny dag - det är det kanske redan förresten. Sov så gott!!

Stresspåverkade handlingar

Det är väl ändå rätt konstigt att en ganska stabil, trygg och balanserad person kan förvandlas till ett stressmonster bakom ratten(?)!
I morse vaknade jag nästan 45 minuter alldeles för sent med panik-känslor inombords men ett lugn utåt som borde belönats med en Oscar. Däremot tog jag ut denna panik när jag väl satt bakom ratten och förstod att jag inte skulle vara i tid idag heller. Säg mig, varför är alla de mest försiktiga bilförare ute på vägarna när jag har som mest bråttom(?); och varför i all sin da´r kör dessa personer som högst i en hastighet som är minst 20km under den tillåtna och då på en väg där det knappt går att köra om pga all mötande trafik samt dålig sikt?
Förstår de inte att de faktiskt tvingar medtrafikanter (som jag..) till omdömeslösa beslut som kan bli en fara för ännu fler?
Jag vaknade till och blev mitt bättre jag när jag såg blinkande ljus och sirener på väg åt motsatt håll, ännu en stressad trafikant som tagit ett förhastat beslut på vägen eller överraskats av det skiftande väglaget. Plötsligt var det inte så viktigt att stå i hallen när klockan var "prick" då alternativet lika gärna kunnat bli att inte komma fram alls. Dock skämdes jag vid blotta åtanken att ringa och säga att jag var försenad idag med, så jag bad istället om ursäkt väl på plats. Nu har jag den härliga turen att ha kolleger som likt mig själv inte kollar klockan när någon stegar in genom dörren. Min underbara, gravida kollega tyckte läget var lugnt och undrade mest varför jag stressade så - det var ju ändå så lugnt på jobbet.. Helt underbart! Tack vännen:). Så då kan man ju undra varför jag stressar så. Det är väl ändå så att de flesta av oss vill vara skötsamma och pålitliga och i vårt samhälle är klockan en stor och viktig del när det gäller att visa det. Att jag sedan stannar över mer än jag kommit försent när det blir dags att gå hem, det räknas ju inte riktigt i vårt system. Nu låter det som jag kommer timtal försent - det gör jag aldrig.. Det kan bli mellan 3-8 min och absolut inte varje dag, men ändå på sista tiden för ofta för att jag ska tycka att det känns ok. Jag har jobbat med många olika kolleger under årens lopp och en del av dem är så där superduktiga på att vara i tid och gärna 10 minuter tidiga - sådär som jag också vill vara egentligen. Folk runt dem tycker så´klart att dessa personer är väldigt pålitliga och skötsamma och ingen tycker det är konstigt om de står med jackan på och redo att gå hem när minuten är slagen. Däremot är det heller ingen som tycker att det är konstigt att jag och likasinnade mycket väl kan stanna 10-20 min längre på jobb mer ofta än vad vi kommer försent. Både den förstnämnda kategorin och denna sista kan vara lika ambitiösa och seriösa i vårt arbete men någonstans värderas den försnämnda högre. Jaha, nu märker jag att jag snurrar in mig alltmer i mina tankar så därför avslutar jag detta med en fråga. Är det så att klockan spelar alltför stor roll i vårt liv, att den hjälper till att stressa upp människor som vill vara skötsamma, och är det i så fall värt att spela med i detta med hälsan och ibland också livet som insats??
På väg hem idag så gjorde jag i alla fall allt annat än stressade. Det hade haglat en hel del så jag ville inte tillhöra kategorin "Skåning som överraskats av väderomslaget". Nästan hemma ringde mobilen med största dottern i andra änden. "Kan du köra inom dagis och se om lilltjejens gosedjur är kvar där? Han är inte här hemma." Alltså en runda inom dagis där personalen blev något förvånad över min entré:). Jag förklarade snabbt situationen och de kunde andas ut, för visst hade de sett minstingens pappa hämta henne. Sedan startade min jakt på detta viktiga gosedjur som hon inte lägger sig utan. Ett par gånger hade jag henne i mobilen då hon försökte hjälpa till med förslag och "vägbeskrivning" till de olika rum hon varit i. Nu hade också vissa delar av personalen invoverats i letandet och jag hade fått göra en överenskommelse med lilltjejen att det fanns en risk att hon skulle få sova utan sin älskling denna natt. Hon gick motvilligt med, inte alltför långt ifrån tårarna, på detta. När jag verkligen höll på att ge upp kom då denna fantastiska unga kille, som praktiserar på stället, med gosedjuret. In i en hörna där varken min minsta eller jag hade en tanke på att leta hade han hittat en av de viktigaste sakerna i min lillas liv. Denna dag fick denna kille hjältestatus och dottern min kunde somna gott. Jag tackade så mycket för hjälpen och åkte hem. Båda döttrarna och min käre make var hemma och vi hann byta några meningar en stund innan det blev dags för mig och min stora dotter att åka iväg för att träna. Idag skulle jag träna för min egen skull, alltså behövde jag inte tänka så mycket på att allt skulle fungera - det var bara till att göra det:). Det märktes dock att jag körde två pass efter varandra under gårdagen för jag hade en träningsvärk som jag inte känt på länge. Igår var jag så nöjd med min insats som instruktör, alltså jag var väl medveten om att allt inte blev 100% perfekt och att jag är något ovan i den rollen, men annars var jag nöjd med att jag vågade och klarade av att hålla ett helt eget pass. Tänk det var ingen som behövde springa och hämta syrgastuben till mig då jag slapp hyperventilera eller något ännu värre pga nervositeten. Sammanfattningsvis var jag alltså rätt nöjd. Idag stod en av de andra instruktörerna där framme - fatta hur bra de är på det de gör!
Helt plötsligt såg jag gårdagens brister i betydligt större format än vad jag gjorde när jag fortfarande svävade på moln över mitt mod. Jaja, än är jag inte helt avskräckt. Jag får väl vara ännu bättre nästa gång:). Väl hemma igen åt vi stora tjejer lasagne som maken gjort. Sonen kom hem från en kompis och började snart diskutera jultidningspengar med mig. Här pratade vi helt klart om varandra, eller helt ärligt blev jag inte klok på vad han menade så vi fick ta maken till hjälp. De förstod varandra på nolltid vilket får mig att undra om det finns ett hemligt killspråk i form av gester, ögonkontakt eller rent av någon form av tankeöverföring. Jag överlät samtalet till dessa två män i mitt liv och hängde upp dagens skörd av tvätt. När männens diskussion var över satte sig min goe son med sin läxa och minstingen blev omstoppad av maken. Själv hoppade jag in i duschen och hoppades att min stora dotter hade sparat något varmvatten till mig också. Idag hade hon det - puh!
Imorgon ska mina två stora barn sälja sitt playstation2-spel för att kunna ta pengarna till hjälp till någon form av uppgradering. Därför har sonen min varit hos en kompis och hämtat fjärrkontrollen till detta. Varför blir fjärrkontrollen kvar hos kompisar när man går hem(?), då kan man väl inte själv spela hemma?
Nu har han i alla fall somnat gott och så har även de andra barnen. Eftersom jag behöver min skönhetssömn så väl säger jag nu också godnatt. Sov så gott!

Sömnbehov

Ännu en dag som har gått i sömngångarens tecken. Jag som har ett enormt stort sömnbehov kommer inte i säng när jag ska och sedan ringer klockan obönhörligt utan minsta hänsyn till att jag skulle behöva ca tre timmar till. I alla fall fick denna kropp masa sig ur sängen och se till att komma iordning. Om jag nu måste se något positivt så är det i så fall att alla andra i familjen fortfarande sover så jag har bara mig själv att tänka på och jag kan lova att det är fullt tillräckligt för min kompetens denna tidiga morgonstund. Hur jag än planerar och disponerar tiden så får jag ändå springa ut i bilen och på vägen hoppas att det inte finns så många andra bilar ute och kör - kanske kan jag denna onsdag slippa ringa min helt underbara kollega för att berätta att det finns en uppenbar risk att jag kan bli något lite försenad. Det var i alla fall inte denna onsdag jag skulle slippa det - Förlåt!
Usch, vad det gör ont i hela mig, egentligen vill jag ju vara tio minuter tidig. Helt sant blir jag helt "impad" av de som alltid klarar det, själv är jag superstolt om det går tre veckor då jag lyckats med detta fenomen och magkänslan är helt underbar. Väl på mitt arbete var det som tur var väldigt lugnt, endast ett barn hade kommit. Många av barnen ligger nu hemma i feber, förkylningar och allt annat som tillhör denna mörka årstid - egentligen är det helt otroligt att vi som arbetar i barngrupper inte är mer sjuka än vad vi är. Tur är det så´klart med tanke på att vi har en otroligt dyr karensdag på vårt redan lågt avlönade jobb. Egentligen är det konstigt att vi som arbetar inom barnomsorg och sjukvård ska behöva ha karensdag då vi dagligen utsätts för diverse bakteriehärder. Någon klok eller mindre klok, det är upp till var och en att välja, har sagt att då får vi väl hålla oss på avstånd under denna tid. Vad ska jag säga till lille Kalle 2 år(?):"Nej du Kalle. Idag får du inte sitta hos mig och mysa för du förstår att din näsa är så snorig." Ja, det förstår ju säkert lille Kalle. Alltså snorig näsa = ingen kärlek.. Vilket samhälle lever vi i egentligen?
Ikväll är jag så trött så jag ska inte gå djupare in på dessa samhällsfrågor som jag ändå inte kan lösa vid denna tidpunkt. Eftersom det var så lite barn på förskolan idag så åkte först jag och min ena kollega för att köpa lite julgardiner, ljusstakar och annat smått som hör julen till. Min andra kollega som ska ha barn i januari fick stanna och ta hand om barnen, kanske finns det då en möjlighet att bebisen vill ut och då kanske vi andra två kan vara med om förlossningen:). Jag har bara varit med på mina egna tre och då är man som bekant för de som upplevt denna stora händelse, inte helt med då det är en praktisk omöjlighet att befinna sig både bredvid och i händelsen. Nog med filosofiska tankar, det blev ändå inget idag med det vilket kan vara bra då vi varken vill att den lille bebisen ska komma alltför tidigt eller att våra barn på förskolan ska bli traumatiserade. Istället passade jag på att komma hem lite tidigare. Det blev direkt upp för att hämta min minsta "ängel". Här kommer jag och har samlat all kraft för att vara en pigg, glad och positiv mamma - gärna något pedagogisk också då jag har en högskoleutbildning inom detta område - och kan ni tänka er(?), då sitter min 5-åring vid matbordet och ser ut som ett åskmoln. Inte hade hon sparat sin positiva kraft inte.. Hon hade fixat en liten härlig konflikt med de vuxna vid hennes bord och nu blev jag supertrött. Kluven blev jag när jag förstod vad allt handlade om. Min lilla tjej gillar inte att blanda mat. Alltså, allt ska vara uppdelat och framförallt ska såsen vara för sig och absolut inte på övrig mat. Såsen hade idag hamnat på maten och detta såg inte dottern på med blida ögon så hon ställde till en liten scen. Jag förstod att den vuxne som fick ta detta inte tog så illa upp för att min lilla "dam" blev frustrerad över att det blev fel, däremot accepterade hon inte, med rätta, uppförandet som följde. Ändå kunde jag inte till hundra procent tycka att det endast var dotterns fel i denna situation. A och O är väl att fråga var barnen vill ha såsen för oftast har de detta klart för sig. Till och med de tvååringar som jag själv jobbar med kan svara på detta och min 5-åring har ett större ordförråd så hon hade nog fixat att svara på denna enkla fråga. När allt var löst åkte vi hem, tog en fika, myste en stund och sedan fick jag ta tag i dammsugningen så inte hemsituationen skulle riskera att bli en sanitär olägenhet. Idag var min kära make och jag något dubbelbokade, vilket i och för sig inte är helt ovanligt. Ovanpå detta så var den ene bilen inne på lagning så detta skulle också lösas. Efter dammsugningen fick jag därför packa lilltjejens simväska och köra in henne till farmor och farfar. De fick ta hand om och umgås med henne en stund och sedan åkte farmor med till simningen. Själv for jag till mitt träningsställe för att öva och förbereda mig inför kvällens pass. Idag har varit den stora debuten i att hålla ett helt eget pass, magen har gett sig till känna hela dagen och illamåendet har varit högt upp i halsen. När jag övat i över en timme var det dags att fara hem igen för att hämta med mig min förstfödda 14-åring (snart 15) som också skulle träna. I dörrren hann jag träffa min ende son, mellanbarnet på 12 år (snart 13), som var på väg till sin fotbollsträning med en kompis. Min man är tränare till laget men håller också på att föreläsa för blivande pappor - idag var en sådan dag. Jag hann i alla fall skölja av mig, fick dottern med mig och for tillbaks till min självskrivna dödsdom.. Nu mådde jag riktigt illa!
Dock för att vara första passet och när saliven återvände till munnen så få jag ändå sammanfatta att det gick helt ok. Nu är jag över tröskeln, lättnaden var total och hungern återvände - kan bero på att jag tränade två pass med en kort bilfärd som enda paus:). När vi kom hem så hade farmor kommit hem med den yngsta i familjen som i sin tur var nöjd med ett diplom hon fått som bevis på att hon nu är färdig i denna grupp - nästa vecka börjar hon i nästa vilken som tur är bara är en gång i veckan mot två gånger som det varit nu. Vi drog en lättnadens suck när hon simmade sina 10 meter för det innebar uppflyttning och färre dagar. Vi hade bara varit hemma en liten stund när sonen och mannen i huset också stegade in. Mat när kl är närmare 20.00 känns inte klokt, själv är jag uppvuxen med att maten stod på bordet mellan 16.30-17.00. Vigör i alla fall så gott vi kan för att räcka till för alla barnen, deras behov och intressen samt försöka hinna med varandra och lite av de intressen vi själv har. Jag tog tag i tvättbestyren, mannen borstade tänderna på minstingen och sonen läste saga för henne - det låter som rena idyllen. Det har det kanske varit idag, trots allt. Vår förstfödda gjorde sig i ordning när hon gett upp hoppet om att ajg skulle slänga ihop någon smarrig kaka, och gick sedan till sängs. Efter påtryckningar gjorde snart sonen detsamma och då sov lillasyster som en stock. Min käre make har nu däckat i soffan och själv är jag hur trött som helst. Nu ska jag bara hänga upp tvätten och sedan är det dags att komma i säng. En ny dag väntar imorgon.. Sov så gott:)