Sömnbehov

Ännu en dag som har gått i sömngångarens tecken. Jag som har ett enormt stort sömnbehov kommer inte i säng när jag ska och sedan ringer klockan obönhörligt utan minsta hänsyn till att jag skulle behöva ca tre timmar till. I alla fall fick denna kropp masa sig ur sängen och se till att komma iordning. Om jag nu måste se något positivt så är det i så fall att alla andra i familjen fortfarande sover så jag har bara mig själv att tänka på och jag kan lova att det är fullt tillräckligt för min kompetens denna tidiga morgonstund. Hur jag än planerar och disponerar tiden så får jag ändå springa ut i bilen och på vägen hoppas att det inte finns så många andra bilar ute och kör - kanske kan jag denna onsdag slippa ringa min helt underbara kollega för att berätta att det finns en uppenbar risk att jag kan bli något lite försenad. Det var i alla fall inte denna onsdag jag skulle slippa det - Förlåt!
Usch, vad det gör ont i hela mig, egentligen vill jag ju vara tio minuter tidig. Helt sant blir jag helt "impad" av de som alltid klarar det, själv är jag superstolt om det går tre veckor då jag lyckats med detta fenomen och magkänslan är helt underbar. Väl på mitt arbete var det som tur var väldigt lugnt, endast ett barn hade kommit. Många av barnen ligger nu hemma i feber, förkylningar och allt annat som tillhör denna mörka årstid - egentligen är det helt otroligt att vi som arbetar i barngrupper inte är mer sjuka än vad vi är. Tur är det så´klart med tanke på att vi har en otroligt dyr karensdag på vårt redan lågt avlönade jobb. Egentligen är det konstigt att vi som arbetar inom barnomsorg och sjukvård ska behöva ha karensdag då vi dagligen utsätts för diverse bakteriehärder. Någon klok eller mindre klok, det är upp till var och en att välja, har sagt att då får vi väl hålla oss på avstånd under denna tid. Vad ska jag säga till lille Kalle 2 år(?):"Nej du Kalle. Idag får du inte sitta hos mig och mysa för du förstår att din näsa är så snorig." Ja, det förstår ju säkert lille Kalle. Alltså snorig näsa = ingen kärlek.. Vilket samhälle lever vi i egentligen?
Ikväll är jag så trött så jag ska inte gå djupare in på dessa samhällsfrågor som jag ändå inte kan lösa vid denna tidpunkt. Eftersom det var så lite barn på förskolan idag så åkte först jag och min ena kollega för att köpa lite julgardiner, ljusstakar och annat smått som hör julen till. Min andra kollega som ska ha barn i januari fick stanna och ta hand om barnen, kanske finns det då en möjlighet att bebisen vill ut och då kanske vi andra två kan vara med om förlossningen:). Jag har bara varit med på mina egna tre och då är man som bekant för de som upplevt denna stora händelse, inte helt med då det är en praktisk omöjlighet att befinna sig både bredvid och i händelsen. Nog med filosofiska tankar, det blev ändå inget idag med det vilket kan vara bra då vi varken vill att den lille bebisen ska komma alltför tidigt eller att våra barn på förskolan ska bli traumatiserade. Istället passade jag på att komma hem lite tidigare. Det blev direkt upp för att hämta min minsta "ängel". Här kommer jag och har samlat all kraft för att vara en pigg, glad och positiv mamma - gärna något pedagogisk också då jag har en högskoleutbildning inom detta område - och kan ni tänka er(?), då sitter min 5-åring vid matbordet och ser ut som ett åskmoln. Inte hade hon sparat sin positiva kraft inte.. Hon hade fixat en liten härlig konflikt med de vuxna vid hennes bord och nu blev jag supertrött. Kluven blev jag när jag förstod vad allt handlade om. Min lilla tjej gillar inte att blanda mat. Alltså, allt ska vara uppdelat och framförallt ska såsen vara för sig och absolut inte på övrig mat. Såsen hade idag hamnat på maten och detta såg inte dottern på med blida ögon så hon ställde till en liten scen. Jag förstod att den vuxne som fick ta detta inte tog så illa upp för att min lilla "dam" blev frustrerad över att det blev fel, däremot accepterade hon inte, med rätta, uppförandet som följde. Ändå kunde jag inte till hundra procent tycka att det endast var dotterns fel i denna situation. A och O är väl att fråga var barnen vill ha såsen för oftast har de detta klart för sig. Till och med de tvååringar som jag själv jobbar med kan svara på detta och min 5-åring har ett större ordförråd så hon hade nog fixat att svara på denna enkla fråga. När allt var löst åkte vi hem, tog en fika, myste en stund och sedan fick jag ta tag i dammsugningen så inte hemsituationen skulle riskera att bli en sanitär olägenhet. Idag var min kära make och jag något dubbelbokade, vilket i och för sig inte är helt ovanligt. Ovanpå detta så var den ene bilen inne på lagning så detta skulle också lösas. Efter dammsugningen fick jag därför packa lilltjejens simväska och köra in henne till farmor och farfar. De fick ta hand om och umgås med henne en stund och sedan åkte farmor med till simningen. Själv for jag till mitt träningsställe för att öva och förbereda mig inför kvällens pass. Idag har varit den stora debuten i att hålla ett helt eget pass, magen har gett sig till känna hela dagen och illamåendet har varit högt upp i halsen. När jag övat i över en timme var det dags att fara hem igen för att hämta med mig min förstfödda 14-åring (snart 15) som också skulle träna. I dörrren hann jag träffa min ende son, mellanbarnet på 12 år (snart 13), som var på väg till sin fotbollsträning med en kompis. Min man är tränare till laget men håller också på att föreläsa för blivande pappor - idag var en sådan dag. Jag hann i alla fall skölja av mig, fick dottern med mig och for tillbaks till min självskrivna dödsdom.. Nu mådde jag riktigt illa!
Dock för att vara första passet och när saliven återvände till munnen så få jag ändå sammanfatta att det gick helt ok. Nu är jag över tröskeln, lättnaden var total och hungern återvände - kan bero på att jag tränade två pass med en kort bilfärd som enda paus:). När vi kom hem så hade farmor kommit hem med den yngsta i familjen som i sin tur var nöjd med ett diplom hon fått som bevis på att hon nu är färdig i denna grupp - nästa vecka börjar hon i nästa vilken som tur är bara är en gång i veckan mot två gånger som det varit nu. Vi drog en lättnadens suck när hon simmade sina 10 meter för det innebar uppflyttning och färre dagar. Vi hade bara varit hemma en liten stund när sonen och mannen i huset också stegade in. Mat när kl är närmare 20.00 känns inte klokt, själv är jag uppvuxen med att maten stod på bordet mellan 16.30-17.00. Vigör i alla fall så gott vi kan för att räcka till för alla barnen, deras behov och intressen samt försöka hinna med varandra och lite av de intressen vi själv har. Jag tog tag i tvättbestyren, mannen borstade tänderna på minstingen och sonen läste saga för henne - det låter som rena idyllen. Det har det kanske varit idag, trots allt. Vår förstfödda gjorde sig i ordning när hon gett upp hoppet om att ajg skulle slänga ihop någon smarrig kaka, och gick sedan till sängs. Efter påtryckningar gjorde snart sonen detsamma och då sov lillasyster som en stock. Min käre make har nu däckat i soffan och själv är jag hur trött som helst. Nu ska jag bara hänga upp tvätten och sedan är det dags att komma i säng. En ny dag väntar imorgon.. Sov så gott:)