Stresspåverkade handlingar

Det är väl ändå rätt konstigt att en ganska stabil, trygg och balanserad person kan förvandlas till ett stressmonster bakom ratten(?)!
I morse vaknade jag nästan 45 minuter alldeles för sent med panik-känslor inombords men ett lugn utåt som borde belönats med en Oscar. Däremot tog jag ut denna panik när jag väl satt bakom ratten och förstod att jag inte skulle vara i tid idag heller. Säg mig, varför är alla de mest försiktiga bilförare ute på vägarna när jag har som mest bråttom(?); och varför i all sin da´r kör dessa personer som högst i en hastighet som är minst 20km under den tillåtna och då på en väg där det knappt går att köra om pga all mötande trafik samt dålig sikt?
Förstår de inte att de faktiskt tvingar medtrafikanter (som jag..) till omdömeslösa beslut som kan bli en fara för ännu fler?
Jag vaknade till och blev mitt bättre jag när jag såg blinkande ljus och sirener på väg åt motsatt håll, ännu en stressad trafikant som tagit ett förhastat beslut på vägen eller överraskats av det skiftande väglaget. Plötsligt var det inte så viktigt att stå i hallen när klockan var "prick" då alternativet lika gärna kunnat bli att inte komma fram alls. Dock skämdes jag vid blotta åtanken att ringa och säga att jag var försenad idag med, så jag bad istället om ursäkt väl på plats. Nu har jag den härliga turen att ha kolleger som likt mig själv inte kollar klockan när någon stegar in genom dörren. Min underbara, gravida kollega tyckte läget var lugnt och undrade mest varför jag stressade så - det var ju ändå så lugnt på jobbet.. Helt underbart! Tack vännen:). Så då kan man ju undra varför jag stressar så. Det är väl ändå så att de flesta av oss vill vara skötsamma och pålitliga och i vårt samhälle är klockan en stor och viktig del när det gäller att visa det. Att jag sedan stannar över mer än jag kommit försent när det blir dags att gå hem, det räknas ju inte riktigt i vårt system. Nu låter det som jag kommer timtal försent - det gör jag aldrig.. Det kan bli mellan 3-8 min och absolut inte varje dag, men ändå på sista tiden för ofta för att jag ska tycka att det känns ok. Jag har jobbat med många olika kolleger under årens lopp och en del av dem är så där superduktiga på att vara i tid och gärna 10 minuter tidiga - sådär som jag också vill vara egentligen. Folk runt dem tycker så´klart att dessa personer är väldigt pålitliga och skötsamma och ingen tycker det är konstigt om de står med jackan på och redo att gå hem när minuten är slagen. Däremot är det heller ingen som tycker att det är konstigt att jag och likasinnade mycket väl kan stanna 10-20 min längre på jobb mer ofta än vad vi kommer försent. Både den förstnämnda kategorin och denna sista kan vara lika ambitiösa och seriösa i vårt arbete men någonstans värderas den försnämnda högre. Jaha, nu märker jag att jag snurrar in mig alltmer i mina tankar så därför avslutar jag detta med en fråga. Är det så att klockan spelar alltför stor roll i vårt liv, att den hjälper till att stressa upp människor som vill vara skötsamma, och är det i så fall värt att spela med i detta med hälsan och ibland också livet som insats??
På väg hem idag så gjorde jag i alla fall allt annat än stressade. Det hade haglat en hel del så jag ville inte tillhöra kategorin "Skåning som överraskats av väderomslaget". Nästan hemma ringde mobilen med största dottern i andra änden. "Kan du köra inom dagis och se om lilltjejens gosedjur är kvar där? Han är inte här hemma." Alltså en runda inom dagis där personalen blev något förvånad över min entré:). Jag förklarade snabbt situationen och de kunde andas ut, för visst hade de sett minstingens pappa hämta henne. Sedan startade min jakt på detta viktiga gosedjur som hon inte lägger sig utan. Ett par gånger hade jag henne i mobilen då hon försökte hjälpa till med förslag och "vägbeskrivning" till de olika rum hon varit i. Nu hade också vissa delar av personalen invoverats i letandet och jag hade fått göra en överenskommelse med lilltjejen att det fanns en risk att hon skulle få sova utan sin älskling denna natt. Hon gick motvilligt med, inte alltför långt ifrån tårarna, på detta. När jag verkligen höll på att ge upp kom då denna fantastiska unga kille, som praktiserar på stället, med gosedjuret. In i en hörna där varken min minsta eller jag hade en tanke på att leta hade han hittat en av de viktigaste sakerna i min lillas liv. Denna dag fick denna kille hjältestatus och dottern min kunde somna gott. Jag tackade så mycket för hjälpen och åkte hem. Båda döttrarna och min käre make var hemma och vi hann byta några meningar en stund innan det blev dags för mig och min stora dotter att åka iväg för att träna. Idag skulle jag träna för min egen skull, alltså behövde jag inte tänka så mycket på att allt skulle fungera - det var bara till att göra det:). Det märktes dock att jag körde två pass efter varandra under gårdagen för jag hade en träningsvärk som jag inte känt på länge. Igår var jag så nöjd med min insats som instruktör, alltså jag var väl medveten om att allt inte blev 100% perfekt och att jag är något ovan i den rollen, men annars var jag nöjd med att jag vågade och klarade av att hålla ett helt eget pass. Tänk det var ingen som behövde springa och hämta syrgastuben till mig då jag slapp hyperventilera eller något ännu värre pga nervositeten. Sammanfattningsvis var jag alltså rätt nöjd. Idag stod en av de andra instruktörerna där framme - fatta hur bra de är på det de gör!
Helt plötsligt såg jag gårdagens brister i betydligt större format än vad jag gjorde när jag fortfarande svävade på moln över mitt mod. Jaja, än är jag inte helt avskräckt. Jag får väl vara ännu bättre nästa gång:). Väl hemma igen åt vi stora tjejer lasagne som maken gjort. Sonen kom hem från en kompis och började snart diskutera jultidningspengar med mig. Här pratade vi helt klart om varandra, eller helt ärligt blev jag inte klok på vad han menade så vi fick ta maken till hjälp. De förstod varandra på nolltid vilket får mig att undra om det finns ett hemligt killspråk i form av gester, ögonkontakt eller rent av någon form av tankeöverföring. Jag överlät samtalet till dessa två män i mitt liv och hängde upp dagens skörd av tvätt. När männens diskussion var över satte sig min goe son med sin läxa och minstingen blev omstoppad av maken. Själv hoppade jag in i duschen och hoppades att min stora dotter hade sparat något varmvatten till mig också. Idag hade hon det - puh!
Imorgon ska mina två stora barn sälja sitt playstation2-spel för att kunna ta pengarna till hjälp till någon form av uppgradering. Därför har sonen min varit hos en kompis och hämtat fjärrkontrollen till detta. Varför blir fjärrkontrollen kvar hos kompisar när man går hem(?), då kan man väl inte själv spela hemma?
Nu har han i alla fall somnat gott och så har även de andra barnen. Eftersom jag behöver min skönhetssömn så väl säger jag nu också godnatt. Sov så gott!