Orken att vara en sexgudinna & trebarnsmor..

Hade egentligen inte alls tänkt skriva något idag då jag är fullständigt slut som människa. Just nu skulle jag behövt antingen fler veckodagar eller fler timmar på dygnet för att hinna med allt som ska göras. Denna veckan har det varit ett väldigt "fläng" hit och dit. Det skulle fixas födelsepresent till Kärleken i mitt liv och den skulle helst kosta Gratis - alltså inte helt lätt.. På bemärkelsedagen i fråga for jag från jobb och direkt till utvecklingssamtal med minstingen, därefter hem med en 5-åring x-tra, fram med diverse ingredienser till bak för att kunna fika och fira maken sådär lagom stillsamt. Undan med fikan, ner till affären och hem för att fixa en "festmåltid". Killarna stack därefter på träning, tonåringen försvann ut för att få sitt sociala behov tillgodosett en stund medan jag tog hand om röran som blivit efter middag och fika samt fick ta itu med en konfliktsökande 5-åring. När klockan var 21.00 var jag totalt slut som människa, men då hade jag ju tvätten att ta hand om. Struntar jag i denna en dag har tvätthögarna en förmåga att växa till stora högar. Inte nog med smutsiga arbets-, skol- och dagiskläder - vi är dessutom en aktiv familj så här finns massor av diverse träningskläder också i tvätthögen. Det blir lite grann när man är fem i familjen. Hade samhället bara värderat hem och barn mer så kanske någon av föräldrarna skulle kunna jobba färre timmar för att hinna med att se om sitt hus, finnas mer tillhands för sina barn och orka med mer vuxentid utan att få dåligt samvete mot barnen och ändå kunna överleva ekonomiskt.. Vi pratar om kvinnofällor om vi inte får rätt till att jobba mer, men det kan lika gärna bli en kvinnofälla på andra hållet. Givetvis tycker jag att de kvinnor som vill jobba heltid ska ha rätt till att göra det men jag tycker också att de föräldrar (nu skrev jag inte kvinnor) som vill vara hemma mer ska ha möjlighet till det utan att familjen ska gå under ekonomiskt. Jag tycker att många av dagens kvinnor sitter fast i en fälla också. Först ska vi jobba heltid och helst göra karriär som männen, sedan har det visat sig att vi åker hem och tar tag i nästa jobb - hemmet(!), för det kan ju inte se ut hur som helst, sedan ska maten fixas, ungarna köras till aktiviteter, läxläsning och hålla sig själv i trim. Ja, man måste ju kunna se ut som en sexgudinna när tiden väl räcker till att rumla runt lite i sänghalmen, eller hur är det egentligen med den biten? Just nu får, i alla fall jag vara glad om orken ens räcker till åt det genomsnittliga engångsligget/vecka. Viljan finns med orken tar slut redan innan jag tagit steget över tröskeln till sovrummet. Med tonåringar i huset får man dessutom boka tid för att kunna umgås lite mer intimt för de sitter ju uppe nästan längre än vad vi gör och har man dessutom som vi en 5-åring i familjen så är det ju inte bara att hoppa på varandra när lusten faller på på dagtid - vi sitter med andra ord i en sexuell rävsax:). För att återkomma till mitt stressade liv ska jag i snabba drag knyta ihop denna dagen också. När jag slutade for jag hem och bytte om till träningskläder och passade på att leta lite efter mannens mobil som han inte hittade, vilket jag försökte hjälpa till med att lösa redan från mitt jobb - hur lätt nu det är, hmm.. Sedan for jag till förskolan och hämtade min 5-åring som dagen till ära var samarbetsvillig, i synnerhet när hon fick höra att vi skulle tíll mitt träningsställe och att hon skulle få åka hiss upp - jippi!
Vi for alltså vidare dit och jag försökte sätta ihop ett pass till morgondagen. Sedan snabbt hem med en inte lika samarbetsvillig 5-åring längre, för att hämta simkläder till henne. Hon hade somnat i bilen vilket kunde förklara hormonrubbningarna. Mötte mannen i förbifarten när vi åter rullade ut från infarten, mobilen var nu hittad till allas lättnad. Simning för minstingen i en halvtimmes tid och sedan var det mat som gällde. Jag somnade en stund hos henne när jag läst boken färdigt, men det gjorde inte hon. Har man redan sovit i bilen är man ganska utvilad en stund men denna kväll förflöt ändå ganska smidigt. Resten av familjen kom hem från träning och shopping. Jag försökte få ihop hela passet men hjärnan var alldeles för luddig pga sömnbrist. Så nu har jag mailat min mentor som ändå står som instruktör på passet imorgon och hoppas att hon vill ta det. Risken är just nu stor att jag brakar ihop om jag inte drar ner lite på takten.. Nu ska jag gå och lägga mig och SOVA tillsammans med min man. Sov så gott..

Det var otroligt jobbigt att stiga ur sängen imorse, men vad gör man inte för de nära och kära som fyller år. Jag höll dock på att spränga tidsgränsen jag satt upp för mig själv. Jag skyndade att göra mig själv i ordning först och sedan var det till att lägga på ett kol. Koka kaffe, koka ägg, fixa goda färslimpe-smörgåsar och ägg med sill-smörgåsar och annat gott att äta. Därefter skyndade jag mig upp för att väcka de stora barnen samt skriva kortet vi gömt så väl kvällen innan. Ner igen, ut och hämtade tidningen, delade upp paketer och tidning mellan barnen och sedan bar det av till sovrummet där födelsebarnet låg och sov. Vi gav våra underbara morgonröster ton i form av "Vi gratulerar.." och belönades med kramar:). Sedan var det för min del att skynda iväg till mitt jobb medan övriga familjemedlemmar kunde avnjuta den goda frukosten. Själv fick jag förvisso god gröt men också sorgligt torra smörgåsar med endast ost att välja på till pålägg - suck.. En av mina små inskolningar var kel-och myssugen när jag kom och det finns inte många bättre sätt att starta sin arbetsdag på. Idag diskuterade vi upplägget på vår verksamhet, skönt att vi inte bara tycker exakt likadant i allt utan har möjlighet att öppna upp för nya vinklar. Vissa saker verkade det inte som jag och min ena kollega tyckte exakt lika om men ju mer vi pratade om det så stod vi inte speciellt långt ifrån varandra med det vi ändå ville nå fram till. Det kommer antagligen att bli hur bra som helst:). Snart åt vi lite frukt och sedan hjälptes vi åt med att få ut barnen. Idag stannade jag inne under denna stund för att ta tag i mitt ansvarsområde som rör julen. Jag påbörjade arbetet med sångkort till barnen men hann inte så långt som jag hoppats, så det blir antagligen till att ta hem och fixa resten hemma. Efter arbetstidens slut bar det iväg till hemorten för att gå på utvecklingssamtal med 5-åringen. Hon fick också vara med detta året och tyckte det var hur kul som helst - en liten stund.. Sedan fixade hon med sina teckningar som hon gjort, det fanns en fin hålslagare som hon fick låna så det blev en massa tjusiga hål i teckningarna. Därefter skulle en kompis till minstingen följa med hem men här hade på något sätt uppstått ett missförstånd, men till slut fick jag löst detta och allting var frid och fröjd. Vi for hem och jag bakade en lactos- och glutenfri kladdkaka för att fira mannen. 5-åringens kompis är glutenallergiker så det vore ju något dumt att chansa;). Full rulle på tjejerna men de var vid väldigt gott mod hela tiden. Kompisens mamma ringde och berättade att de på dagis hade gett flickan vanligt knäckebröd att äta, tydligen hade det här uppstått ett missförstånd. Det var meningen att de skulle börja låta henne äta och dricka kost med vanliga mjölkprodukter men absolut inte det som där finns gluten i. Hon ville bara förvarna att det kunde hända att flickan skulle bli illamående och i värsta fall kasta upp. I så fall skulle vi ringa mamman så skulle hon komma meddetsamma men sa samtidigt att det inte brukade flyga på så hastigt. Som tur var verkade flickan hur pigg som helst under sin vistelse hos oss, däremot ska de åka iväg på lite weekend så jag håller tummarna att reaktionen uteblir. Desto bättre att min kaka var både gluten- och lactosfri samt serverades med lactosfri grädde:). När kompisen blivit hämtad var det dags att fixa maten - färskpasta med lövbiffsås.. Smarrigt tyckte alla utom minstingen, som nu började ladda för en riktigt uppfriskande konflikt. Killarna åkte iväg på fotbollsträning, tonårstjejen gick till stationen och mötte upp en kompis som var på väg hem och jag lämnades med ensam med "röj" och en konfliktstinn 5-åring - jippi!!
Det började lugnt och byggdes sakta men säkert upp till ett utbrott, vilket kom så småningom. Nu blev jag så trött på detta så hennes konsekvens blir att hon inte får sitta bredvid mig vid matbordet återstoden av denna veckan och ett kompisstopp på lika lång tid. Rätt eller fel det vet jag inte men jag vet att vi behöver en paus från varandra i vissa situationer så de övriga situationerna blir mer positivt laddade. Slutligen kom hon i säng på tok försent men så fick det bli denna kväll. Då blev det dags för mig att planera mitt step-pass som jag ska hålla till viss del i på torsdag. Där satt jag med block och penna rätt upp och ner och höll på att somna, så efter en stunds övervägande gav jag upp och fixade istället lite glögg till mig och mannen. Den stora dottern som tidigare under kvällen fick "tuppjuck" på sin lillasyster då hon tyckte att hon betedde sig oacceptabelt mot mig, hade skrivit en önskelista inför julen innan hon sa godnatt och gick till sängs. Sonen som blivit så otroligt förkyld, hade också han skrivit önskelista innan vi fick "kasta" honom i säng:). Dessa läste jag igenom innan jag gick upp till mannen och drack min glögg - stark men god.. Därefter hamnade jag framför datorn för att skriva lite, men nu får det vara slut för idag. Sov så gott..

Pengabrist

Idag är troligtvis dagen då jag inte kommer att skriva så mycket. Jag har känt mig ganska nere idag. Det började med att jag satt på toalettstolen med tårarna rinnande nerför kinderna när jag insåg att maken har födelsedag imorgon och det finns knappt pengar på kontot att köpa present för. Han tyckte att det var fint nog med en god middag imorgonkväll men det tyckte inte jag.. Alltså, varför betyder pengar så mycket här i livet?
Ibland känns det så orättvist när det verkar som att vi kan vända ut och in på dessa pengar hur mycket som helst och ändå vill de aldrig räcka till ändå. Vi försöker alltid se till att våra barn ska få vad de behöver först och främst och ändå får de avstå ganska mycket jämfört med många kompisar. Julen som nu står på tröskeln känns redan som den står mig upp i halsen. Jag skulle så gärna vilja ge mina barn, i synnerhet de två stora, det där lilla extra som jag vet att de innerst inne önskar sig så hett, men det går helt enkelt inte. Ändå får de bara hälften av vad kompisarna får och ibland känns det så j-a orättvist. Jag missunnar absolut inte någon annan att ha det bra men i dagens Sverige syns ett alltmer klassindelat samhälle. Både jag och min man har kämpat med att plugga på högskola när våra stora barn var små, vi har redan levt fattigt men då hade vi gnistan kvar - vi gjorde ju detta för att få det bättre.. En stor missräkning bara - vi valde utbildning som ledde till yrken inom skola och barnomsorg och här får man absolut inte klappa sig på axeln och säga:"Jag är bra på detta och därför tycker jag att jag är värd en lön på 30000:-/mån. Nej, mannen har jobbat med sitt i 11,5 år och jag med mitt 7,5 år och bådas mannens lön ligger precis ovanför 23-strecket och min ett par 100 under. Jag jobbar nästan heltid och min man har två x-tra jobb, vi bor relativt billigt och har visserligen två bilar för att kunna ta oss till våra jobb men absolut inga flotta sådana. Vi själva unnar oss nästan aldrig något i klädesväg el.dyl och då känns det skitjobbigt att vi inte ens kan ge varandra en ordentlig födelsepresent när vi fyller år. Nog om det. När jag kom till jobb mådde jag inget vidare idag pga ovanstående och sedan hade dessutom 5-åringen fått mig att börja lipa också. Jag orkade bara inte vara hennes mamma denna morgon. Så´klart blev vi försenade till mormor och morfar där hon skulle vara idag, så det var bara att åka vidare direkt. Jo, jag var faktiskt i tid på arbetet idag ändå:). Med detta arbete jag har måste man ju ändå vara i hyfsat skick, barnen kan ju inte rätt gärna hjälpa att jag inte har råd att köpa presenter som jag vill. Jag och mest den ena kollegan pratade om detta så jag fick "kräkt av mig" lite - stackars henne!! Precis när hon skulle gå hem kom en kollega från en annan avdelning infarande och tyckte att vi fortsättningsvis skulle tvätta själv för hon tyckte det var jobbigt att behöva hämta in vår tvätt också. Tja, detta har jag pratat med en av hennes kolleger om som tyckte att vi två kunde göra som vi ville men att vi kunde tänka på att gå in och hämta vår tvätt själv också. Detta vet jag att mina kolleger har gjort, själv har jag alltid gått hem den tiden på eftermiddagen, men tvätten har hängt i torkskåpet dagen efter. Jag försökte få henne att se mig i ögonen och säga att mina två kolleger INTE hade gjort sina plikter men allt bara flummades runt så jag gav upp. Istället sa jag att vi tar en annan dag till tvättning så slipper vi dessa trista diskussioner. Sedan fick jag lite ångest att min kollega som stått i hallen skulle tro att jag i föregående diskussion menade att jag var missnöjd med hennes och min andra kollegas arbetsinsats, så var det inte menat men det kan bli fel när man ska vara sarkastisk och ännu mer fel när man har oroliga tankar i huvudet samtidigt som man ska vara skärpt i andra lägen också. I alla fall var det inte några sura miner efteråt när jag kom in med mina barn på andra avdelningen. Efter jobb bar det iväg för att se vad jag ändå kunde fixa i födelsepresent och det fick bli lite halvfattiga alternativ mest för att där ska vara någon paket, eller förresten det är inte riktigt sant, där finns faktiskt en tanke med dem men jag önskar så att jag kunnat köpa något mer rejält. Sedan skyndade jag att hämta minstingen på väg hem. Henne fick sedan mannen ta hand om då jag glömt avboka min och tonåringens träningspass idag. Det var ändå skönt att få fokusera på något annat ett tag och att komma hemifrån. Just nu är det som min minsta håller på med en frigörelseprocess från mig och därför startar konflikter hela tiden, samtidigt vill hon vara väldigt nära mig och inte släppa taget och jag skäms för att säga det, men det är inte varje dag jag orkar med detta. Därför var det skönt att komma iväg en stund för mina ledsna känslor hade inte försvunnit helt. Imorgon ska jag förklara mig för mina två goa kolleger på jobb att jag inte på något sätt menat att hänga ut dem om det har uppfattats så. Jag ska stiga upp tidigt och tillsammans med mina barn sjunga för Kärleken innan jag far iväg till jobb. Framförallt ska jag försöka må bättre och vara mer positiv. Nu ska jag däremot gå och lägga mig. Sov så gott..

Idag vaknade jag med 5-åringen lutande över mitt huvud med frågan "Kan jag få en macka nu då?" Den frågan kunde jag inte ens minnas att jag hört tidigare på morgonen. "Ja, det är väl klart.", sa denna ångestfyllda mamman som samtidigt undrade hur länge lilltjejen varit vaken egentligen. Sedan hörde jag att hon hade satt igång en film och då förstod jag att hon hade hållt sig sysselsatt och ingen större nöd hade gått på henne - puh!
Idag hade maken och sonen åkt iväg redan vid 7.30 på morgonen för att spela fotbollscup och tonåringarna sov så´klart länge. Upp ur sängen tog jag mig i alla fall och då visade klockan på 9.30, inte konstigt om det sög i tarmen på minstingen. Några telefonsamtal först bara, min mor ringde för att höra hur det var och hur det gick för sonen i cupen. Det gick inte att svara på då min man vid sådana tillfällen blir helt döv när det gäller ringsignaler - jag hade försökt få tag på honom två gånger redan. När jag precis börjat ta fram frukost så ringde telefonen igen och då var det svärmor som undrade om jag visste något om vilken tid sonen skulle spela nästa match. Detta kunde jag inte heller svara på då matcherna lottas ut först när man kommer dit för att delta i cupen och jag hade ju fortfarande inte nått maken ännu. När luren var pålagd släntrade tonåringarna nerför trappan och de var gulliga nog att hjälpa till att fixa fram frukosten. Givetvis ser jag bara till att njuta vid dessa tillfällen för det är inte varje gång det är lika kul att hjälpa till när man är tonåring, även om jag faktiskt inte kan klaga nämnvärt på dottern. Vi åt frukost i lugn och ro och pratade lite om gårdagen. Min stora tjej blev helt såld på den lille killen som var här hemma igårkväll och det verkade ganska ömsesidigt då han självmant klättrade upp i hennes knä och ville sitta där och äta, i alla fall under en liten stund:). Kvällspostenförsäljaren kom och givetvis hade jag inte några kontanter hemma, så det fick bli 25 kr i enkronor - jippi!
5-åringen ringde kompisen från igår för att höra om hon ville leka samt gå till pulkabacken. Kompisen var för tillfället med sin pappa i replokalen, men hon hade också tjatat hela morgonen om att få leka med min lilltjej så vi bestämde att hon skulle ringa så fort hon kom hem därifrån. Sedan ringde äntligen maken och berättade då att killarna åkt ut och att de snart var på väg hem. Jag fick röjt undan det mesta med bäddning, diskning, tvätt och annat tillhörande morgonplock. Männen i mitt liv kom för en stund sedan när jag precis satt mig framför datorn en stund och redan har min Stora Kärlek somnat i soffan en stund, sonen har stuckit ut för att umgås i snön med kompisar, tonårsdottern har följt pojkvännen till stationen och 5-åringen har bjudit in ännu en kompis att följa med till backen - hmm.. hon kom nu och minstingen har inte ens några kläder på sig ännu!! Jag ska därför genast gå ner och hjälpa henne med detta så jag återkommer nog fram emot kvällskvisten igen. Hej så länge:)..
Jaha, då är jag tillbaks framför datorn igen efter en pulkasväng i backen.
Efter att jag avslutat min tid framför datorn tidigare idag så skyndade jag mig ner för att hjälpa lilltjejen på med understället. Hon var dock inte så bekymrad över att springa runt i bara trosorna när kompisen kom, men hur kul kan det vara för kompisen i sin tur att se min lilla tjej springa runt som om hon nyss stigit ur sängen. Ja, jag vet inte men hon lovade min dotter att hon i alla fall inte skulle skratta åt henne för det och med det tycktes allt som att saken var ur världen. När jag kom in i bilden kom dock kläderna på. Sedan lät jag mannen sova en stund till i soffan undertiden som jag skulle göra fika att ta med oss till backen. När jag då stod där och gjorde varm chokladmjölk så bestämde jag mig för att strunta i att fixa mer att ta med. Jag hade en tanke om att vi inte skulle bli så långvariga utan istället gå hem för att äta middag snart. Sagt och gjort.. Därför väckte jag maken och sa att det var dags att göra sig i ordning. Då kom givetvis frågan om vad jag hade gjort för matsäck, suck... Jag svarade att jag lagt ner detta projekt och det visade sig att det inte var särskilt populärt. Det var väl själva tusan, tänkte jag men bet ihop och gick ut i köket för att fixa matsäcken. Därefter började jag hjälpa min minsta med att fixa fram ordentliga kläder att ha på sig och det visade sig att det inte skulle bli det enklaste. Nä, det var fel på strumporna, sedan var det fel på vantarna och under denna tiden springer mannen runt och fixar vad han ska ha på sig. Efter en liten stund kommer frågan om jag vet var hans skidbyxor är och efter diverse förslag från mig utan resultat, samtidigt som 5-åringen började strejka medan hennes kompis sprang ut och in genom dörren började mitt tålamod att tryta. Först lite, sedan lite till innan jag slutligen tappade det på vägen någonstans. Under denna tid hade jag fått frågan av maken om jag var på dåligt humör men nu fick det vara nog!
Han var på dåligt humör för att jag inte meddetsamma fixat fikan som jag sagt att jag skulle och sedan för att jag inte var färdig när alla andra var det. Jag förklarade, ganska irriterat förstås, att det var riktigt frustrerande att han var irriterad trots att jag faktiskt gjort i ordning fikan och ännu värre att jag skulle lösa hans problem med skidbyxorna samtidigt som jag hade en pågående konflikthantering med 5-åringen och att han slutligen inte kunde förstå varför jag inte var helt färdig när alla andra var det. Är det konstigt??
Till backen kom vi i alla fall och jag fick åka pulka några gånger. Minstingen som vågade åka slalom förra året vågade inte åka på pulkan själv idag, så det blev åka av för hennes mamma också. En liten fikapaus för sakens skull hann vi också med och det smakar väldigt gott utomhus, fast idag smakade chokladmjölken allt annat än gott. I all stress hemma innan vi kom iväg så hade jag glömt att hälla ut vattnet ur termosen innan jag fyllde på med choklad - inte konstigt att det blev så mycket kvar av drycken i kastrullen:). Några åk till blev det innan vi först drog hem dotterns kompis från igår på pulkan och sedan fortsatte dra vår egen tjej hem. En liten paus blev det nu men det blir snart dags att fixa fram maten innan klockan blir alltför mycket. Tonåringen har idag ångat ansiktet och fixar med acnemedel för att bli av med lite småacne - rena skönhetsbehandlingen!
Hon var supergo mot lillasyster när vi kom hem från backen. Då hade de lite tjejmys i soffan med bokläsning under filten, så mysigt. Sonen träffade vi i backen med vinterjacka, joggingbyxor och gympaskor(!). Han blev underkänd av sin mamma och fick en tidsbegränsning med den klädseln i vinterbacken vilket han absolut inte kunde förstå - så kallt var det ju inte.. Nej, bara -5 grader!! Han kom i alla fall också hem för en stund sedan. Därför ska jag nu avsluta mitt skrivande för att gå ner och fixa maten undertiden min make, som nu är förlåten:), håller på att tända kaminen. Ett skönt avslut på helgen!
Ha en fortsatt bra kväll..

Jaha, så var vi komna till mitt första helgbloggande:). Morgonen började med att klockan ringde vääldigt tidigt då jag hade tänkt gå upp för att hänga upp och slänga in tvätt i torktumlaren. Under gårdagen hade mannen med stort M i mitt liv hängt upp tvätt samt satt igång en ny maskin - trodde han.. När jag sedan var på väg att gå till sängs tog jag rundan om tvättstugan för att hänga upp denna tvätt, jag visste att jag behövde ha ett par träningsbyxor torra tills idag nämligen. Nu var det så att tvätten som var i maskinen var snustorr och tvättmedlet låg där så fint i sitt fack, men maskinen var inte igångsatt. Det var bara att trycka på knappen och få igång den och det var detta som var anledningen till att jag skulle upp så tidigt, byxorna behövde hinna bli torra också. Givetvis hade jag tänkt gå och lägga mig en stund till efteråt men nu valde jag istället att i sömnens tecken bara stänga av (slå till, om man ska vara ärlig) klockan och vända mig på andra hållet. När jag sedan vaknade fick jag vara snäll och slänga in byxorna i torktumlaren på luftning, mer vågade jag inte då detta material inte får tumlas egentligen. Jag slängde i mig en halv fralla innan det blev dags att ge mig av till träningsstället. Min käre make tog sig an att köra mig dit då vi inte hade hämtat tillbaks vår egen bil ännu och då den lånade var en automatare som jag aldrig kört förut. Då det var ordentligt med snö ute ville jag inte testa mig själv med denna utmaning och på vår lilla golf fanns det fortfarande inte några vinterdäck påsatta. Alltså fick jag privatchaufför till gymmet och det var ganska avkopplande. Idag var det maratondag här vilket innebar att man kunde prova på flera olika pass, en del man känner igen men med nya upplägg och några helt nya pass. Jag hade redan innan bestämt mig för att gå på ett "Total Body-pass" då denna för dagen inhyrda instruktör skulle vara väldigt duktig tekniskt och bra på att förklara vad vi gjorde samt varför vi gjorde det. Hon var vääldigt duktig och det blev helt klart en inspirationskick när det gäller nya rörelser mm. Däremot var det rent muskulärt ett tufft pass och vi får väl se om jag klarar av att gå eller borsta tänderna själv på måndag, för träningsvärken kommer med all sannolikhet som ett brev på posten. Envis som jag är slutar jag inte göra styrkeövningarna än att det känns som att jag till slut måste hämta kraft ända nerifrån fötterna för att orka, suck... denna envishet. Efter detta passet stannade jag kvar för att få inspiration till step-pass. Denna instruktör är väldigt duktig också vet jag. Hon har varit instruktör på ett annat gym för många år sedan och där jag också tränade då ett tag. Så då kan ni ju se framför er hur jag sitter kvar där på brädan och väntar på att passet ska dra igång när en kvinna kommer fram och frågar mig om det är så att vi ska ha brädor till kommande pass. Denna tanke hinner fara igenom mitt huvud, men som tur är inte ut genom munnen också: "Det är väl klart att vi ska ha brädor när det är ett step-pass. Så länge har du väl tränat så att du faktiskt har kunskap om detta självklara". Ur min mun kommer istället:"Jaa.., det ska vi väl? För det är väl step vi ska träna nu?" Det var det inte!!
Vilken tur att tankeverksamheten inte gick helt på tomgång denna dag utan att tanken slog mig att jag faktiskt kunde ha misstagit mig, vilket jag bevisligen hade gjort. Nej, det var inget step-pass, det var ett afrodans-pass(!!). Jaha, då var det väl bara att sätta tillbaks brädan på dess plats och istället slänga av skor och strumpor för nu var det dags att göra en resa till savannen i Afrika!! Jag ska ärligt säga att jag var något skeptisk till det som komma skulle men att jag är glad att jag tycker att man ska prova innan man säger om något fungerar eller ej. Det var ett väldigt annorlunda men ack så roligt och frigörande pass att vara med om. Jag såg en del som jag kunde se på hela deras kroppsspråk att de inte klarade av att slappna av och "slänga" med kroppen på det sätt som utmärker denna träningsform och då funderade jag på om de inte är så trygga med att röra sig på ett så hämningslöst sätt. Däremot upptäckte jag att det passade mig betydligt bättre än vad jag ens kunnat drömma om. Dels har jag kommit över den gränsen att vara rädd för vad andra ska tycka eller tro att jag gör bort mig om jag gör si eller så och dels behövde nog min kropp denna form av rörelsemönster då jag pga mitt arbete kan känna mig kroppsligt och själsligt sliten då och då - SKÖNT..
Mannen hämtade mig efter min träning och berättade på väg hem att vår minsta hade sovit tills kl 10.15 idag och nu var på pulkabacken med en kompis och föräldrarna till denna. Då mamman till kompisen skulle vara ensam med barnen på kvällen tyckte min man att de lika gärna kunde komma hem och äta hos oss vilket jag också tyckte var ett bra initiativ. Däremot kunde jag glömma min tilltänkta eftermiddagsvila, nej(!) nu blev det fart i denna trötta kropp. Först körde jag mannen och sonen till fotbollscupen de skulle till, sedan for jag hem och såg till att fuskstäda, dvs sopning istället för dammsugning denna dag, Sedan var det till att ligga på tonåringarna uppe på min stora dotteras rum så att det blev snyggt och i ordning där. De fick också komma ner och hjälpa mig med att tömma diskmaskinen. Detta gjorde de utan knot och det var jag verkligen tacksam för:). Själv duschade jag, ringde mamman till flickan som min minsta lekte med för att höra om allr var ok och därefter gjorde jag en typisk "handla först och tänka sedan". Det var så att jag på min mail hade fått tårtor som var både humoristiska och som spelade på det sexuella. Jag kallade på min stora dotter för att visa dessa bilder för som jag kom ihåg dem skulle det bara vara en eller två bilder som var ganska "vulgo" och de kunde jag ju alltid hålla för tänkte jag - eller kan man ju undra om jag tänkte över huvudtaget.. I alla fall tyckte tonåringarna att bilderna var ganska roliga men när de var sedda så konstaterade min största att:"Nu har mamma ångest:)", varpå jag gjorde ett försök att ursäkta handlingen - men vilka tårtot(!), för att inte nämna konstnärerna som bakat dem. Pojkvännen till dottern sa tröstande att han sett betydligt värre saker när han ibland gick in och kollade vad hans pappa och dennes kompisar kunde skicka till varandra.. Tja vi är väl bara människor antar jag, men dock sådana som vill skydda sina barn någorlunda från vissa saker. Stackars pappa om han inte vet att sonen kan gå in och se hans mail, men samtidigt ganska komiskt:).
Nu fick jag i alla fall bråttom iväg för att handla mat till kvällen och när detta var gjort for jag och hämtade minstingen. Sedan bar det av hemåt för att fixa mig i ordning, laga mat och bada dottern. Jag hade hunnit med det mesta när vännerna kom. Vilken tur att mannen och sonen kom nästan samtidigt för då kunde jag fixa mig i ordning lite snabbt. Vi åt smarrigt tilltugg till förrätt, god mat & dryck samt en god efterrätt med kaffe till. Sedan var alla proppmätta. Tonåringarna gick iväg en sväng till en kompis, sonen letade tekniska prylar på blocket, småflickorna lekte kanonfint hela kvällen och kompisens lillebror somnade snart gott i vagnen. Vi tre vuxna slog oss ner i soffan där vi satt och pratade och kopplade av en god stund. Så småningom blev det dags att avrunda kvällen varpå mannen somnade i soffan på ovanvåningen och jag hamnade framför datorn en stund. Nu tänker jag dock avrunda och för en gångs skull komma i säng utan att utföra en massa "måsten" innan jag kan sova.
Sov så gott..

Kalastankar

Idag började morgonen hyfsat lugnt trots att det är fruktansvärt jobbigt att stiga ur sängen denna mörka årstid. Efter en stund var jag klar och stod ute framför bilen. Hade jag i mitt stilla sinne trott att detta var dagen som jag i lugn och ro skulle köra till mitt arbete så var det ett misstag.. Det låg ett lager av snö blandat med hagel på rutorna - gårdagskvällens skörd skulle jag tro - som nu frusit fast. Alltså, det var bara att bita ihop och ta itu med det jobb det innebär att skrapa vindrutor. Snart var jag i alla fall på väg och det verkade lugnt på vägen trots allt, det vill säga tills jag kommit halvvägs. Då började det att snöa, jag kunde riktigt känna att hur halt det var på vägen så trafiken rullade på i snigelfart. Sådana dagar är detta helt på sin plats, man ska absolut inte äventyra sin egen eller någon annans hälsa. När jag började närma mig orten där jag arbetar beslutade jag mig för att ta en annan väg som jag trodde kunde bli en genväg då trafiken nästintill stod stilla på min vanliga sträcka. Detta var ännu en missberäkning för här visade det sig att det låg en bil i diket samt en bärgningsbil som blockerade min sida av vägen, för att kunna dra upp bilen ur diket. Bilägaren stod bredvid och såg, tack och lov helskinnad ut. Det visade sig också att denna väg så´klart var betydligt mer slaskig och hal än vägen jag lämnat bakom mig, alltså blev genvägen en senväg. Hur som helst kom jag helskinnad till mitt arbete och det kan jag ju vara glad över med tanke på att det inträffat runt 80 olyckor i trafiken denna dag - detta bara i Skåne. Tillsammans med den lilla skara barn som kommit och min andra gulliga kollega åt jag en mysig ägg- och varm choklad-frukost. Lite mörkt utomhus, tända ljus på bordet och lugnet lägger sig över barnaskaran, då är mitt arbete som bäst:). Idag planerade vi lite julförberedelser som ska göras med barnen på min avdelning och det ska bli både roligt och spännande. Det enda smolk i bägaren är att min gravida kollega endast kommer att jobba ett par veckor till innan hon går på ledighet och i dagsläget vet vi inte vem som kommer istället för henne:(. Dagen förflöt lugnt med några orosmoln när jag tittade ut genom fönstret då och då. Emellanåt var det rena snöstormen ute och tanken på att köra mina dryga tre mil hem gav mig lite oroskänla i magen. När det blev dags för mig att önska trevlig helg och bege mig hemåt blev jag först "tvungen" att köra inom köpcentrat. Dels hade sonen inte någon ordentlig vinterjacka då fjolårets slutade halvvägs uppåt armarna och dels skulle vi på kalas till makens systerson på kvällen så en paket behövdes också.. Superglad blev jag när jag gick in på JC, hittade en jacka vi tittat på förut men tyckt var något för dyr men som till min plånboks stora glädje nu såldes till halva priset. Dessutom fanns det en enda kvar i rätt storlek och jag som aldrig brukar ha sådan tur tvekar inte utan slår till efter ett snabbt samtal hem till maken - jippi!!
Sedan blev det dags att se till så en present till barnens kusin blev fixad. Han ska fylla 16 och vad sjutton köper man till en kille i denna åldern som dessutom inte vet vad han vill ha. In på Kicks och luktade på olika killparfymer tills det snurrade runt i huvudet på mig, illamåendet var inte långt borta när jag väl bestämt mig för vilken som luktade bäst. Därefter pinnade jag snabbt ut till bilen och sedan var det raka vägen hem - trodde jag i alla fall.. När jag närmade mig hemmet började det bli allt mer obekvämt att befinna mig ute i trafiken. Det var halt, mörkt och började snöa. Trafiken slog ner på takten och anpassade sig till vädret. När jag sedan skulle svänga för att köra sista sträckan hem så gled bilen bara förbi avtagsvägen jag skulle in på, det var en ganska obehaglig känsla. Istället var det bara "krypa" till nästa avtagsväg och sedan ligga i ca 30km resten av färden hem. Väl hemma försökte jag få mannen att förstå att det bästa var att inte alls ge sig ut på vägarna igen, att vi kunde gratulera barnens kusin en annan dag - men icke!! Vi har en jättesnäll kille som brukar fixa vår bil och han var så schysst att han bytte bil med oss ikväll så vi fick plats alla i samma då stora dotterns kille också skulle med. Jag vägrade köra mer idag så det blev mannen som fick ta plats bakom ratten till hans förtret. Nu kunde han ju inte ta vin till maten eller konjak till kaffet, men så fick det bli denna kväll. Han visade inte med minsta min att han var besviken och det får han ha en eloge för. Kalaset var som vanligt trevligt ur det perspektiv att vi fick träffa övriga gäster som vi kunde ha lite socialt utbyte med, men fredagar är inte en dag jag vill sitta på kalas för då är jag så trött att jag bara vill ha en lugn kväll med familjen. Vi kom i alla fall både fram och tillbaks helt oskadda, men jag råder alla till att ta det lugnt i trafiken. På med idol hemma lagom för att se Anna åka ut. Vilken nervpress för henne och Johan som dessutom är de yngsta deltagarna. Nu hade jag ju hoppats att Johan skulle åka ikväll. Visst, han är jättegullig och charmig men tyvärr den av kvarvarande deltagare som som sjunger sämst. Han kan givetvis inte hjälpa att han kommit i målbrottet, men vi kan ju inte rösta på honom för att vi tycker synd om honom heller. Detta är en tävling i att kunna sjunga och det är inte rätt mot övriga deltagare om han hänger kvar nästa vecka också. Vem ska då åka hem(?) - Kevin som klarar av vad du än ger honom för genre, Robin som är en duktig sångare eller Alice som går från klarhet till klarhet??
Johan är charmig men rösten låter lika knarrig från den ena veckan till nästa och nästa och... Då ska man inte vinna en tävling som handlar om att kunna sjunga bäst. Vi har sett "Fredag hela veckan" som vi skrattar gott till. Rå men hjärtlig humor, det är vad jag behöver en vanlig fredagkväll. Nu har mina två yngsta somnat gott i sina sängar och jag hoppas att största dottern och hennes pojkvän snart också ska somna. Sant är i alla fall att jag är supertrött nu och tänker därför göra mig redo för sängen. Imorgon är en ny dag - det är det kanske redan förresten. Sov så gott!!

Stresspåverkade handlingar

Det är väl ändå rätt konstigt att en ganska stabil, trygg och balanserad person kan förvandlas till ett stressmonster bakom ratten(?)!
I morse vaknade jag nästan 45 minuter alldeles för sent med panik-känslor inombords men ett lugn utåt som borde belönats med en Oscar. Däremot tog jag ut denna panik när jag väl satt bakom ratten och förstod att jag inte skulle vara i tid idag heller. Säg mig, varför är alla de mest försiktiga bilförare ute på vägarna när jag har som mest bråttom(?); och varför i all sin da´r kör dessa personer som högst i en hastighet som är minst 20km under den tillåtna och då på en väg där det knappt går att köra om pga all mötande trafik samt dålig sikt?
Förstår de inte att de faktiskt tvingar medtrafikanter (som jag..) till omdömeslösa beslut som kan bli en fara för ännu fler?
Jag vaknade till och blev mitt bättre jag när jag såg blinkande ljus och sirener på väg åt motsatt håll, ännu en stressad trafikant som tagit ett förhastat beslut på vägen eller överraskats av det skiftande väglaget. Plötsligt var det inte så viktigt att stå i hallen när klockan var "prick" då alternativet lika gärna kunnat bli att inte komma fram alls. Dock skämdes jag vid blotta åtanken att ringa och säga att jag var försenad idag med, så jag bad istället om ursäkt väl på plats. Nu har jag den härliga turen att ha kolleger som likt mig själv inte kollar klockan när någon stegar in genom dörren. Min underbara, gravida kollega tyckte läget var lugnt och undrade mest varför jag stressade så - det var ju ändå så lugnt på jobbet.. Helt underbart! Tack vännen:). Så då kan man ju undra varför jag stressar så. Det är väl ändå så att de flesta av oss vill vara skötsamma och pålitliga och i vårt samhälle är klockan en stor och viktig del när det gäller att visa det. Att jag sedan stannar över mer än jag kommit försent när det blir dags att gå hem, det räknas ju inte riktigt i vårt system. Nu låter det som jag kommer timtal försent - det gör jag aldrig.. Det kan bli mellan 3-8 min och absolut inte varje dag, men ändå på sista tiden för ofta för att jag ska tycka att det känns ok. Jag har jobbat med många olika kolleger under årens lopp och en del av dem är så där superduktiga på att vara i tid och gärna 10 minuter tidiga - sådär som jag också vill vara egentligen. Folk runt dem tycker så´klart att dessa personer är väldigt pålitliga och skötsamma och ingen tycker det är konstigt om de står med jackan på och redo att gå hem när minuten är slagen. Däremot är det heller ingen som tycker att det är konstigt att jag och likasinnade mycket väl kan stanna 10-20 min längre på jobb mer ofta än vad vi kommer försent. Både den förstnämnda kategorin och denna sista kan vara lika ambitiösa och seriösa i vårt arbete men någonstans värderas den försnämnda högre. Jaha, nu märker jag att jag snurrar in mig alltmer i mina tankar så därför avslutar jag detta med en fråga. Är det så att klockan spelar alltför stor roll i vårt liv, att den hjälper till att stressa upp människor som vill vara skötsamma, och är det i så fall värt att spela med i detta med hälsan och ibland också livet som insats??
På väg hem idag så gjorde jag i alla fall allt annat än stressade. Det hade haglat en hel del så jag ville inte tillhöra kategorin "Skåning som överraskats av väderomslaget". Nästan hemma ringde mobilen med största dottern i andra änden. "Kan du köra inom dagis och se om lilltjejens gosedjur är kvar där? Han är inte här hemma." Alltså en runda inom dagis där personalen blev något förvånad över min entré:). Jag förklarade snabbt situationen och de kunde andas ut, för visst hade de sett minstingens pappa hämta henne. Sedan startade min jakt på detta viktiga gosedjur som hon inte lägger sig utan. Ett par gånger hade jag henne i mobilen då hon försökte hjälpa till med förslag och "vägbeskrivning" till de olika rum hon varit i. Nu hade också vissa delar av personalen invoverats i letandet och jag hade fått göra en överenskommelse med lilltjejen att det fanns en risk att hon skulle få sova utan sin älskling denna natt. Hon gick motvilligt med, inte alltför långt ifrån tårarna, på detta. När jag verkligen höll på att ge upp kom då denna fantastiska unga kille, som praktiserar på stället, med gosedjuret. In i en hörna där varken min minsta eller jag hade en tanke på att leta hade han hittat en av de viktigaste sakerna i min lillas liv. Denna dag fick denna kille hjältestatus och dottern min kunde somna gott. Jag tackade så mycket för hjälpen och åkte hem. Båda döttrarna och min käre make var hemma och vi hann byta några meningar en stund innan det blev dags för mig och min stora dotter att åka iväg för att träna. Idag skulle jag träna för min egen skull, alltså behövde jag inte tänka så mycket på att allt skulle fungera - det var bara till att göra det:). Det märktes dock att jag körde två pass efter varandra under gårdagen för jag hade en träningsvärk som jag inte känt på länge. Igår var jag så nöjd med min insats som instruktör, alltså jag var väl medveten om att allt inte blev 100% perfekt och att jag är något ovan i den rollen, men annars var jag nöjd med att jag vågade och klarade av att hålla ett helt eget pass. Tänk det var ingen som behövde springa och hämta syrgastuben till mig då jag slapp hyperventilera eller något ännu värre pga nervositeten. Sammanfattningsvis var jag alltså rätt nöjd. Idag stod en av de andra instruktörerna där framme - fatta hur bra de är på det de gör!
Helt plötsligt såg jag gårdagens brister i betydligt större format än vad jag gjorde när jag fortfarande svävade på moln över mitt mod. Jaja, än är jag inte helt avskräckt. Jag får väl vara ännu bättre nästa gång:). Väl hemma igen åt vi stora tjejer lasagne som maken gjort. Sonen kom hem från en kompis och började snart diskutera jultidningspengar med mig. Här pratade vi helt klart om varandra, eller helt ärligt blev jag inte klok på vad han menade så vi fick ta maken till hjälp. De förstod varandra på nolltid vilket får mig att undra om det finns ett hemligt killspråk i form av gester, ögonkontakt eller rent av någon form av tankeöverföring. Jag överlät samtalet till dessa två män i mitt liv och hängde upp dagens skörd av tvätt. När männens diskussion var över satte sig min goe son med sin läxa och minstingen blev omstoppad av maken. Själv hoppade jag in i duschen och hoppades att min stora dotter hade sparat något varmvatten till mig också. Idag hade hon det - puh!
Imorgon ska mina två stora barn sälja sitt playstation2-spel för att kunna ta pengarna till hjälp till någon form av uppgradering. Därför har sonen min varit hos en kompis och hämtat fjärrkontrollen till detta. Varför blir fjärrkontrollen kvar hos kompisar när man går hem(?), då kan man väl inte själv spela hemma?
Nu har han i alla fall somnat gott och så har även de andra barnen. Eftersom jag behöver min skönhetssömn så väl säger jag nu också godnatt. Sov så gott!

Sömnbehov

Ännu en dag som har gått i sömngångarens tecken. Jag som har ett enormt stort sömnbehov kommer inte i säng när jag ska och sedan ringer klockan obönhörligt utan minsta hänsyn till att jag skulle behöva ca tre timmar till. I alla fall fick denna kropp masa sig ur sängen och se till att komma iordning. Om jag nu måste se något positivt så är det i så fall att alla andra i familjen fortfarande sover så jag har bara mig själv att tänka på och jag kan lova att det är fullt tillräckligt för min kompetens denna tidiga morgonstund. Hur jag än planerar och disponerar tiden så får jag ändå springa ut i bilen och på vägen hoppas att det inte finns så många andra bilar ute och kör - kanske kan jag denna onsdag slippa ringa min helt underbara kollega för att berätta att det finns en uppenbar risk att jag kan bli något lite försenad. Det var i alla fall inte denna onsdag jag skulle slippa det - Förlåt!
Usch, vad det gör ont i hela mig, egentligen vill jag ju vara tio minuter tidig. Helt sant blir jag helt "impad" av de som alltid klarar det, själv är jag superstolt om det går tre veckor då jag lyckats med detta fenomen och magkänslan är helt underbar. Väl på mitt arbete var det som tur var väldigt lugnt, endast ett barn hade kommit. Många av barnen ligger nu hemma i feber, förkylningar och allt annat som tillhör denna mörka årstid - egentligen är det helt otroligt att vi som arbetar i barngrupper inte är mer sjuka än vad vi är. Tur är det så´klart med tanke på att vi har en otroligt dyr karensdag på vårt redan lågt avlönade jobb. Egentligen är det konstigt att vi som arbetar inom barnomsorg och sjukvård ska behöva ha karensdag då vi dagligen utsätts för diverse bakteriehärder. Någon klok eller mindre klok, det är upp till var och en att välja, har sagt att då får vi väl hålla oss på avstånd under denna tid. Vad ska jag säga till lille Kalle 2 år(?):"Nej du Kalle. Idag får du inte sitta hos mig och mysa för du förstår att din näsa är så snorig." Ja, det förstår ju säkert lille Kalle. Alltså snorig näsa = ingen kärlek.. Vilket samhälle lever vi i egentligen?
Ikväll är jag så trött så jag ska inte gå djupare in på dessa samhällsfrågor som jag ändå inte kan lösa vid denna tidpunkt. Eftersom det var så lite barn på förskolan idag så åkte först jag och min ena kollega för att köpa lite julgardiner, ljusstakar och annat smått som hör julen till. Min andra kollega som ska ha barn i januari fick stanna och ta hand om barnen, kanske finns det då en möjlighet att bebisen vill ut och då kanske vi andra två kan vara med om förlossningen:). Jag har bara varit med på mina egna tre och då är man som bekant för de som upplevt denna stora händelse, inte helt med då det är en praktisk omöjlighet att befinna sig både bredvid och i händelsen. Nog med filosofiska tankar, det blev ändå inget idag med det vilket kan vara bra då vi varken vill att den lille bebisen ska komma alltför tidigt eller att våra barn på förskolan ska bli traumatiserade. Istället passade jag på att komma hem lite tidigare. Det blev direkt upp för att hämta min minsta "ängel". Här kommer jag och har samlat all kraft för att vara en pigg, glad och positiv mamma - gärna något pedagogisk också då jag har en högskoleutbildning inom detta område - och kan ni tänka er(?), då sitter min 5-åring vid matbordet och ser ut som ett åskmoln. Inte hade hon sparat sin positiva kraft inte.. Hon hade fixat en liten härlig konflikt med de vuxna vid hennes bord och nu blev jag supertrött. Kluven blev jag när jag förstod vad allt handlade om. Min lilla tjej gillar inte att blanda mat. Alltså, allt ska vara uppdelat och framförallt ska såsen vara för sig och absolut inte på övrig mat. Såsen hade idag hamnat på maten och detta såg inte dottern på med blida ögon så hon ställde till en liten scen. Jag förstod att den vuxne som fick ta detta inte tog så illa upp för att min lilla "dam" blev frustrerad över att det blev fel, däremot accepterade hon inte, med rätta, uppförandet som följde. Ändå kunde jag inte till hundra procent tycka att det endast var dotterns fel i denna situation. A och O är väl att fråga var barnen vill ha såsen för oftast har de detta klart för sig. Till och med de tvååringar som jag själv jobbar med kan svara på detta och min 5-åring har ett större ordförråd så hon hade nog fixat att svara på denna enkla fråga. När allt var löst åkte vi hem, tog en fika, myste en stund och sedan fick jag ta tag i dammsugningen så inte hemsituationen skulle riskera att bli en sanitär olägenhet. Idag var min kära make och jag något dubbelbokade, vilket i och för sig inte är helt ovanligt. Ovanpå detta så var den ene bilen inne på lagning så detta skulle också lösas. Efter dammsugningen fick jag därför packa lilltjejens simväska och köra in henne till farmor och farfar. De fick ta hand om och umgås med henne en stund och sedan åkte farmor med till simningen. Själv for jag till mitt träningsställe för att öva och förbereda mig inför kvällens pass. Idag har varit den stora debuten i att hålla ett helt eget pass, magen har gett sig till känna hela dagen och illamåendet har varit högt upp i halsen. När jag övat i över en timme var det dags att fara hem igen för att hämta med mig min förstfödda 14-åring (snart 15) som också skulle träna. I dörrren hann jag träffa min ende son, mellanbarnet på 12 år (snart 13), som var på väg till sin fotbollsträning med en kompis. Min man är tränare till laget men håller också på att föreläsa för blivande pappor - idag var en sådan dag. Jag hann i alla fall skölja av mig, fick dottern med mig och for tillbaks till min självskrivna dödsdom.. Nu mådde jag riktigt illa!
Dock för att vara första passet och när saliven återvände till munnen så få jag ändå sammanfatta att det gick helt ok. Nu är jag över tröskeln, lättnaden var total och hungern återvände - kan bero på att jag tränade två pass med en kort bilfärd som enda paus:). När vi kom hem så hade farmor kommit hem med den yngsta i familjen som i sin tur var nöjd med ett diplom hon fått som bevis på att hon nu är färdig i denna grupp - nästa vecka börjar hon i nästa vilken som tur är bara är en gång i veckan mot två gånger som det varit nu. Vi drog en lättnadens suck när hon simmade sina 10 meter för det innebar uppflyttning och färre dagar. Vi hade bara varit hemma en liten stund när sonen och mannen i huset också stegade in. Mat när kl är närmare 20.00 känns inte klokt, själv är jag uppvuxen med att maten stod på bordet mellan 16.30-17.00. Vigör i alla fall så gott vi kan för att räcka till för alla barnen, deras behov och intressen samt försöka hinna med varandra och lite av de intressen vi själv har. Jag tog tag i tvättbestyren, mannen borstade tänderna på minstingen och sonen läste saga för henne - det låter som rena idyllen. Det har det kanske varit idag, trots allt. Vår förstfödda gjorde sig i ordning när hon gett upp hoppet om att ajg skulle slänga ihop någon smarrig kaka, och gick sedan till sängs. Efter påtryckningar gjorde snart sonen detsamma och då sov lillasyster som en stock. Min käre make har nu däckat i soffan och själv är jag hur trött som helst. Nu ska jag bara hänga upp tvätten och sedan är det dags att komma i säng. En ny dag väntar imorgon.. Sov så gott:)